Förra tisdagen gjorde jag comeback vad gäller orienteringslöpning genom att åka ut på den så kallade Sommarserien och ta en kortare bana. Det hela gick rätt bra, bortsett en smidig miss som innebar att jag kom till kontroll 8 istället för kontroll 5, men det hela slutade i alla fall med att jag fick en blåsa under vänsterfoten alldeles vid den där rätt stora "trampdynan", som om jag vore en hund, strax nedanför stortån. Då löste jag det obekväma problemet genom att ta hål på den och tappa ut vätskan och sedan sätta ett plåster över.

Det tog dock nästan en hel vecka innan det kändes som om man skulle kunna springa igen utan att det skulle smärta lite. Och det var det som skulle ske idag under den sena eftermiddagen då det återigen var dags för Sommarserien. Min plan för att förebygga att det skulle bli en ny blåsa av det som var kvar var att sätta lite läkartejp (eller vad det heter) över området.
Det hela gick inte så speciellt bra, vare sig orienterandet eller att undvika att få en blåsa. En gigantisk miss redan till andra kontrollen gjorde att jag fick stryk av min far som tog samma bana. Förra veckan vann jag. Och nu sitter jag här med en blåsa som svider lite under foten igen och skriver detta. Varför utsätter man sig för detta frivilligt egentligen?