Ett par väl valda ord om livet på savannen som ett rätt udda litet djur bland alla andra figurer.Till nyaste inläggenSmala elefanten i sin praktSenaste inläggen i RSS 2.0-format
Fredrik i sin prakt, på Café Opera 1998.
Namn
Fredrik Wicksell
Ålder
36 år
Boplats
Norra Botkyrka, Sthlm
Senast kommenterade inläggen
Om man inte plingar hamna...23/5 - 14:06
Hallå, elektroniska pryla...11/5 - 13:11
What the fuck!19/12 - 16:54
Vem attans är Smala Elefa...27/10 - 01:38
Mannen med hatt langar vi...8/7 - 14:18
Sök inlägg
Musik under namnet Mindfire

Här nedan finner man lite musik som jag gjort genom åren, då under mitt nätnamn Mindfire. Det är bara att ladda ner.

St. Valentine's Day
St. Valentine's Day [Video edit]

Tillbakalutad house
2:37 min

Expectations
Expectations [Fast beat edit]

Club/House
4:17 min

In The Arms Of Morpheus
In The Arms Of Morpheus

House
5:06 min

The Radar [Intro version]
The Radar [Intro version]

Dance/Club
0:36 min

Tiny House
Tiny House

House
0:30 min

Fredagen den 5/10, 2007 - 19:18
Tävlingsinstinkt är inte hälsosamt
Idag tog jag mig en cykeltur på lite drygt 70 minuter för att kolla upp hur lång tid det tog att ta sig halva sträckan, dvs punkten där jag vände och cyklade samma väg hem igen. 35 minuter tänker ni kanske då raskt och funderar på varför jag var tvungen att ge mig ut och cykla för att komma fram till det. Grejen är dock sådan att jag inte visste att det skulle ta dessa 70 minuter innan jag gav mig ut, och därav syftet med hela cyklingen.

Via ett par äldre inlägg kan man konstatera att jag inte är i någon bra konditionsform just nu, vilket även jag själv är högst medveten om. Därför skulle jag inte ut och cykla som om det vore någon träning, utan mer hålla ett behagligt tempo utan att det på något vis skulle vara söndagscykling med picknickkorg och fluktande på naturen där man rullar fram. Så pass okänd är inte vägen att det blir så skoj med sådant.

Resan ut till min vändpunkt gick rätt skapligt, även om man rätt snabbt återigen insåg formen på konditionen som rätt usel. Det är rätt mycket uppför och nerför på denna vägsträcka, och det började kännas lite i benen när jag vände hemåt.
Efter en kort stund nådde jag foten på den allra tuffaste uppförsbacken på hemvägen, efter att ha svängt in från en annan gata. Och "lämpligt" nog så cyklar det en dam ett tjugotal meter framför mig. Det är nu det ohälsosamma börjar. För visst faan måste hjärnan nu börja meddela övriga kroppsdelar att öka farten och köra ikapp och förbi denne cyklist. Visa vem det är som verkar ha koll på konditionen och hur lätt backen är helt enkelt. Nu är det tävling och inte någon jävla fisresa hemåt igen. Snabbt är jag förbi damen, men...
Gah! Backen var ju tokigt mycket jobbigare än jag räknade med, och jag kan ju inte helt slå av på takten och lägga mig och dö nu när jag kört ikapp och förbi så lätt. Hur skulle det se ut liksom? Bara bita i det sura äpplet och fortsätta uppför. Tar backen aldrig slut?
Efter mycket om och men är jag uppe, men klart mycket tröttare och sliten än jag planerat att vara efter denna cykeltur. Så nu sitter jag här och är rätt seg i hela kroppen och trött i benen speciellt, allt på grund av att man ska tävla hela tiden. Grrr.
Kommentarer: Bara en enda.
Kategorier: Fredrik i vardagen, Sport

Lämna en kommentar till inlägget du just har läst, förhoppningsvis.

Namn:

Kommentar:

Anti-spam: Den smala elefanten är inte tjock, den är såklart!
Kommentaren postad fredagen den 4/4, 2008 - 21:21
Johanna
Känner igen det där syndromet... Tävlingsinstinkt:)